Orangutanger är bra mycket fegare än schimpanser. Tänk att det tagit tre år för vår orangutanghane Naong att våga vara ute på den övre delen av deras hägn. Förvisso är det kanske inte så konstigt då han kommer från ett zoo som enbart har en jättestor inomhusanläggning. Nu är vi så glada att han äntligen älskar att vara ute, och han har en plats som han älskar nämligen hans solskyddsplatå. Men det är bara en liten del av deras uteplats som han har utforskat så nu har vi gjort ett nytt jätteklätterton lite längre ut i anläggningen som vi har bundit ihop med den övre delen där han är, och längre bort har han ett jätteträd som det skulle vara häftigt att få se honom i. Men icke sa Nicke! Han vågar sig inte ut på så lång resa ännu! Däremot hans sambo Igge gillade skarpt det nya utkikstornet. Trotts sin stora mage så balanserar hon vigt på stocken högst upp i tornet varje dag, till Naongs stora förskräckelse. Så nu kan alla besökarna skåda denna ljuvliga varelse uppe i tornet, ofta under en jutesäck förståss, men ändå hon visar sig vilket inte varit det lättaste att få henne och göra de sista åren.
Och vi håller tummarna för att Naong vågar ta de stora steget ut i de stora trädet.
Jag måste även skicka en liten hälsning ifrån Manda, hon är den underbaraste lilla unge som finns ( det säger väl alla mammor förstås ) men ändå, hon är en sådan snäll schimpans och hon fullkomligen lyser av lycka och tilltro till sin nya fostermamma Linda. Och när jag kommer in varje dag så kommer hon med sina små armar uppsträckta i luften och vill upp i min famn, och när hon hårt kramar mig med sina små håriga armar ja då håller mitt hjärta på att brista av kärlek till denna lilla varelse. Ville bara skriva och säga detta därför att i går hade vi en sådan där enormt härlig mys stund tillsammans, och jag önskar att alla kunde få ta del av den. Alla människor skulle behöva få känna det som jag kände i går, tänk så många som lever där ute utan kärlek.
I går så var lilla kängurun Bosse ute för första gången i det stora hägnet med de andra kängururna. Fyra timmar av både skräck och glädje för hans foster mor Eva. Om ni inte har varit i det stora känguru hägnet, så är det en väg i mitten där besökarna får vandra mitt bland djuren. Där satt Bosse upp rekordfart, hej å hå vad roligt det var att hoppa här där man får upp lite fart. Att man sedan möter människor på vägen var av mindre betydelse för Bosse. Människor är ju inte farliga, min mamma är ju en sådan! Bosse hoppade därefter fram till en liten pojke och på sina långa bakben så försökte han sträcka sig upp till pojkens nivå och kolla vad han var för kompis. Eva har nu ett tufft jobb framför sig att få Bosse till att bli en riktig känguru som inte vill vara med människor. Nu är det slutgosat och Eva måste dra sig allt mer tillbaka, för Bosse blir så småningom en stor tuff hane. Men jag säger bara det, skynda er till känguruhägnet och hälsa på Eva och Bosse, det är en syn för gudarna. Heja Eva du har gjort ett jätte jobb!
Hälsningar
Ing-Marie
