Vi är så ledsna...

Ja, så hände det som inte fick hända. Vår orangutanghona Igge förlorade sin unge i natt. Jag arbetade inte i går men ville åka ut för att titta till Igge nu när det verkligen kunde sätta igång när som helst. Kanske hade jag någon omedveten föraning eller bara ren tur att jag var där, men ganska precis klockan 15.00 började Igge få värkar. Jag och kollegan Janet ringde vår veterinär Irene Ahl, och Johnny och Ing-Marie Persson och de kom naturligtvis på direkten. Även en förlossningsläkare, Inger Blomberg, kom för att bistå med sina kunskaper. Jag satte mig och förde anteckningar över Igges värkarbete.

Hon jobbade så bra Igge, ont hade hon förstås och det tog många timmar innan hon började med krystvärkar men det är helt normalt och ingenting tydde på att något skulle kunna vara fel. Inte förrän 01.40 på natten födde hon sin unge, en fullgången jättefin hane som hon krystade ut stående och genast petade undan. Den låg livlös uppe på bryggan och vi tog genast ut den. Irene och Inger började arbeta med att få i gång honom, att nyfödda ser livlösa ut händer hos människor ibland berättade Inger, och det är inte ovanligt att man lyckas få dem att börja andas.

De arbetade så hårt, verkligen kämpade och ingen ville ge upp men tyvärr var vi till slut tvungna att inse att det inte skulle gå att få liv i den lilla ungen.

Vad var det som gick fel? Det kan vi inte svara på, kanske går det att få svar så småning om, men i skrivande stund vet ingen varför och när ungen dog.

Förlossningen gick framåt som den skulle, det var aldrig fråga om att göra något ingripande i Igges förlossningsarbete, hon jobbade på bra. Men, det här är sådant som händer. När det gäller människor tar vi till teknisk utrustning och har hela tiden kontroll på fostrets hjärtljud, och kan göra ett ingripande om det behövs. Det är av förklarliga skäl mycket svårare med en stor apa i ett djurhus. Det är dessutom väldigt riskfyllt med en sådan operation som kejsarsnitt under förhållandevis fältmässiga förhållanden, och något som bara får ske om det absolut blir nödvändigt. Det var aldrig fråga om någon sådan lösning under förlossningens gång.

Vi ska nu försöka se framåt, ta med oss den tråkiga händelsen som en erfarenhet men just nu är vi, djurvårdare och alla andra furuvikare så väldigt väldigt ledsna.

Puss till lilla Igge från Annika.

Hälsning från Ann och lemurerna

Hej!


Det här är Ann som skriver. Jag har jobbat min första säsong på Furuviksparken och det går så fort när man har roligt, tänk att sommaren redan är slut! Jag har till min stora glädje fått spendera den mesta av min arbetstid hos mina absoluta favoriter, ringsvanslemurerna!

Vilket gäng! 11 stycken busiga lemurer som har roat mig hela sommaren. Adam och Edla, våra småttingar som vuxit sig stora. Charmiga Julian som till och med utmanat mig i stinkduell för att avgöra min plats i rangordningen (jag tror jag vann genom att putta undan honom lite lätt men det är svårt att säga säkert…). Gamle trygga Voto, kloka mamma Bi, chefen Sofia och hennes högra hand Josef och så förstås de fyra busiga fjolårs ungarna, tvillingarna Holger och Ester, racer lemuren -Gabriella och såklart supersöta goa Germund!

Och vilket busande det har varit sen! Det har varit en händelserik sommar i lemurhägnet. Vi har haft lek och allvar om vartannat, ibland till och med i kombination. Lemurerna som känner sig så trygga i sitt stora hägn (tänk vilken lyx att ha Europas största utomhus hägn!) har under min sista vecka här i parken blivit riktigt kaxiga. I Söndags tyckte de att de var dags att se sig omkring lite. Lemurerna är jätteduktiga på att klättra (mycket bättre än jag) och jag tror inte riktigt de har förstått att staketet är till för att avgränsa deras område. Jag tror faktiskt att de till och med tycker staketet är en riktigt skojig klätterställning… Så, Edla (som precis fyllt 5 månader) tog med sig brorsan Adam ut under eltråden. Jätte enkelt om man är en liten lemur. Med sig fick de också Josef och sedan tog mamma Bi, Holger, Ester, Germund och Gabriella vägen ut genom trädkronorna som börjat luta efter sommarens blåsväder. Hela gänget tyckte det var jättespännande att klättra i träd och plocka blad på andra sidan staketet och de hann till och med gå en sväng till ponnyridningen innan jag tillsammans med mina kollegor lyckades locka in dem genom grinden igen. Puh, det var lite nervöst men nu är alla hemma välbehållna… Så, nu måste vi klura ut en lösning på hur vi ska lyckas hålla dem hemma utan att alltid behöva ha en ”staketvakt” på baksidan. Det är inte det att de inte vill komma tillbaka, de är väldigt hemkära, men de tenderar att bli lite förvirrade och inte hitta en väg tillbaka då de hamnat på fel sida staketet. Det är lite nervöst även för lemurerna att vara ute i stora världen. Under vintern kan de ju ändå inte vara ute då det är för kallt för dem så jag tror nog gänget här på Furuvik kommer att ha kommit på en bra lösning på staketproblemet till nästa sommar, då jag hoppas vara tillbaka hos mina favoriter! Tänk vad jag ska sakna dem alla! Önskar er alla en trevlig höst och vinter så ses vi till nästa sommar!

Hälsningar från Ann

Hälsning från Igge

Hej alla bloggare, nu var det länge sedan som jag skrev på apbloggen, jag ber om ursäkt för det men dagarna är fulla av olika aktiviteter och tiden bara rinner iväg.

Som ni kanske har läst om i tidningarna så har vår orangutang hona Igge börjat att läcka lite fostervatten. Det innebär att vi nu bevakar henne dygnet runt. Förlossningsläkaren Inger Blomberg har varit och besökt Igge och enligt henne så är det normalt att kvinnor kan läcka fostervatten allt ifrån 1- 8 veckor före förlossning. Vi kan alltså få ligga i aphuset många veckor till, men det kan även komma när som helst. Som tur är så blir det bara varannan natt för Annika och mig för sömnen blir inte så normal, man ligger liksom på aga.



Det är bara att hålla tummarna att allt går bra!

Kram// Ing-Marie