Hälsning från Ann och lemurerna

Hej!


Det här är Ann som skriver. Jag har jobbat min första säsong på Furuviksparken och det går så fort när man har roligt, tänk att sommaren redan är slut! Jag har till min stora glädje fått spendera den mesta av min arbetstid hos mina absoluta favoriter, ringsvanslemurerna!

Vilket gäng! 11 stycken busiga lemurer som har roat mig hela sommaren. Adam och Edla, våra småttingar som vuxit sig stora. Charmiga Julian som till och med utmanat mig i stinkduell för att avgöra min plats i rangordningen (jag tror jag vann genom att putta undan honom lite lätt men det är svårt att säga säkert…). Gamle trygga Voto, kloka mamma Bi, chefen Sofia och hennes högra hand Josef och så förstås de fyra busiga fjolårs ungarna, tvillingarna Holger och Ester, racer lemuren -Gabriella och såklart supersöta goa Germund!

Och vilket busande det har varit sen! Det har varit en händelserik sommar i lemurhägnet. Vi har haft lek och allvar om vartannat, ibland till och med i kombination. Lemurerna som känner sig så trygga i sitt stora hägn (tänk vilken lyx att ha Europas största utomhus hägn!) har under min sista vecka här i parken blivit riktigt kaxiga. I Söndags tyckte de att de var dags att se sig omkring lite. Lemurerna är jätteduktiga på att klättra (mycket bättre än jag) och jag tror inte riktigt de har förstått att staketet är till för att avgränsa deras område. Jag tror faktiskt att de till och med tycker staketet är en riktigt skojig klätterställning… Så, Edla (som precis fyllt 5 månader) tog med sig brorsan Adam ut under eltråden. Jätte enkelt om man är en liten lemur. Med sig fick de också Josef och sedan tog mamma Bi, Holger, Ester, Germund och Gabriella vägen ut genom trädkronorna som börjat luta efter sommarens blåsväder. Hela gänget tyckte det var jättespännande att klättra i träd och plocka blad på andra sidan staketet och de hann till och med gå en sväng till ponnyridningen innan jag tillsammans med mina kollegor lyckades locka in dem genom grinden igen. Puh, det var lite nervöst men nu är alla hemma välbehållna… Så, nu måste vi klura ut en lösning på hur vi ska lyckas hålla dem hemma utan att alltid behöva ha en ”staketvakt” på baksidan. Det är inte det att de inte vill komma tillbaka, de är väldigt hemkära, men de tenderar att bli lite förvirrade och inte hitta en väg tillbaka då de hamnat på fel sida staketet. Det är lite nervöst även för lemurerna att vara ute i stora världen. Under vintern kan de ju ändå inte vara ute då det är för kallt för dem så jag tror nog gänget här på Furuvik kommer att ha kommit på en bra lösning på staketproblemet till nästa sommar, då jag hoppas vara tillbaka hos mina favoriter! Tänk vad jag ska sakna dem alla! Önskar er alla en trevlig höst och vinter så ses vi till nästa sommar!

Hälsningar från Ann