Dan före dan, äntligen!

Nu är det äntligen öppning av parken i morgon vilket kommer att göra schimpanserna mycket glada, speciellt Santino. Han älskar att visa upp sig och tala om att han är störst bäst och vakrast. Då brukar hans tjejer tycka att han är lite besvärlig och håller sig på ett behörigt avstånd, dom tycket nog typiskt karlar dom ska alltid visa sig så kaxiga.

Men i dag var Santino så lagomt kaxig, han kom inrusande i aphuset med kraftiga varnings vrål och när han fick syn på mig så sprang han fram och grinade och verkligen talade om att det var något jätte farligt där ute. Jag gick genast ut på deras ö och tätt efter gick Santino och höll mig hårt i handen, hela tiden smått beklagande att passa det är farligt. Honan Penny däremot var lite modigare, vilket honorna ofta är när det drar ihop sig. Hon visade mig var som var farligt, när vi närmade oss luckan till hötrycksspolningen så släppte Santino min hand och sprang högst upp på berget och satte sig i säkerhet, fortfarande ropandes åt mig att det är jätte farligt. Penny däremot hon gick en liten bit till sedan så tordes hon inte gå längre utan hon tog upp en lång pinne för säkerhets skull och slog våldsamt med den i marken, för där i solen låg en orm, en helt ofarlig snok.

När jag närmade mig så blev den givetvis rädd och slank ner i ett hål bredvid luckan. Gissa om dom tyckte att jag var modig, nu klev jag upp ett par pinnhål igen på rangskalan.

Lilla Manda hon satt hela tiden i tryggt förvar på Lindas rygg som stod på betryggande avstånd. Maria Magdalena satt högt upp i trädet och beskådade allt med stor förvåning, undrar om hon har sett en orm förut?
Så är det tänkte jag stora starka Santino han är den som är fegast när det gäller, och det är fruarna som får göra grovjobbet.
Få se om ormen kommer fram igen, om ni besöker oss i helgen och hör några konstiga vrål från ap ön så vet ni vad det är, skynda er då dit och kolla så får ni se något lustigt. Få se om jag lyckas att få tag i inkräktaren i så fall.

Hälsningar
Ing-Marie